Här kan du se några av antikens vackraste statyer

Vissa statyer är verkliga mästerverk, historiska vittnesbörd om det förflutna på den europeiska kontinenten där klassiska civilisationer blomstrade. Dessa statyer beundras över hela världen för sin skönhet, för den trogna återgivningen av verkliga detaljer och för sin storslagenhet: många av dem är faktiskt mer än två meter höga just för att ge större majestät. Här kan du beundra några av antikens vackraste klassiska statyer, från den grekiska till den romerska världen.

Venus de Milo är en 202 cm hög marmorskulptur. Baserat på en inskription på basen, som sedan dess har gått förlorad, tros den vara ett verk av Alexander av Antiochia. Statyn hittades i två delar på en bondgård på den grekiska ön Milos år 1820. Vissa forskare anser att den avporträtterade personen inte är Afrodite (Venus för romarna), eftersom hon inte skulle uppvisa karaktäristiska drag som skulle möjliggöra en säker överensstämmelse med kärleksgudinnan.

Denna imponerande bronsskulptur föreställer den romerske kejsaren, filosofen och författaren Marcus Aurelius. Författaren till verket är okänd. Statyns historiska och konstnärliga värde är mycket högt, eftersom nästan alla bronsstatyer under antiken gjöts efter det västromerska rikets kollaps för att få metall till andra ändamål. Man tror att skulpturen gjordes omedelbart efter Marcus Aurelius död och dess plats har ändrats många gånger under århundradena.

Upphovsmannen till detta bronsverk som föreställer en satyr - en mytologisk figur som liknas vid den grekiska gudomen Dionysos - är okänd. Historien om hur statyn återfanns är otrolig: i juli 1997 fiskade en fiskebåt av misstag upp ett ben av en bronsskulptur från botten av den sicilianska kanalen. Natten mellan den 4-5 mars 1998 bärgade samma fiskebåt resten av skulpturen, som än idag finns bevarad på Sicilien, från 500 meter under havsytan.

Statyn föreställer en manlig figur som troligen kastar en åskvigg eller treudd, så den borde föreställa Zeus eller Poseidon. Statyn hittades på havsbotten på den grekiska ön Euboea, nära vraket av ett skepp, förmodligen ett romerskt sådant.

Nike skulpterades förmodligen på Rhodos under den hellenistiska perioden och upphovsmannen är okänd, men vissa forskare tillskriver Pythocritus av Rhodos statyns upphovsman. Strukturen föreställer Nike, den unga bevingade gudinnan som symboliserar seger i sport och krig.

De världsberömda Riace-bronserna anses vara bland de mest betydelsefulla skulpturala mästerverken från den klassiska eran, även om vi inte har några detaljer som med säkerhet kan hänföra dem till en specifik skulptör. Statyerna hittades den 16 augusti 1972 av en amatördykare på åtta meters djup: dykaren lade märke till den vänstra armen på en av de två statyerna, den enda detalj som stack upp ur sanden.

Från början föreställde skulpturen bara den legendariska vargen som skulle föda Romulus och Remus: tvillingarna lades till först senare, på 1400-talet e.Kr. Detta verk symboliserar den historiska myten om Roms grundande och är den främsta bilden av staden, som har blivit en symbol för de gamla romarnas ärorika historia.

Den ursprungliga Doriphoros av Polyclitus har gått förlorad, men den mest kända och beundrade versionen är den som bevarats i Neapel, som enligt forskare troget avbildar den ursprungliga versionen. Statyn föreställer en Doriphoros, dvs. en spjutbärare, och hittades under arkeologiska utgrävningar i Vesuvius år 1797.

Skulpturen föreställer den trötta titanen Atlas som håller himlavalvet på sina axlar. Det speciella med detta verk är att himmelssfären idealiskt sett ses från utsidan, dvs. med stjärnbilderna omvända, jämfört med de vanliga avbildningarna som ses från jordens synvinkel. På sfären känner man igen ekvatorn, tropikerna och de två cirklarna boreal och austral. Det är därför tydligt varför Farnese Atlas är ett grundläggande verk, eftersom det representerar den äldsta och en av de mest fullständiga avbildningarna av konstellationerna enligt den klassiska erans uppfattningar.

Originalverket var en bronsskulptur som tillskrivs den hellenistiske skulptören Epigonus. Den mest kända versionen är den som bevarats i Rom och som med extrem realism avbildar en döende gallisk krigare, halvt liggande och med ansiktet vänt nedåt. Motivet visar de typiska detaljerna hos en keltisk soldat, från mustaschen till det långa, tjocka håret och "torque", ett halsband som är typiskt för de keltiska folken.

Den ursprungliga statyn, som skapades av Myron, var gjord av brons, men flera marmorskopior reproducerades senare under romartiden: bland dessa är den bästa den som kallas "Lancellotti", som bevaras i Rom. Originalverket gjordes troligen för staden Sparta och föreställde en atlet som kastade en diskus: denna skulptur är allmänt hyllad för sin trogna återgivning av anatomiska detaljer och den perfekta beskrivningen av ögonblicket före kastet, nästan som om det vore en fotografisk bild.

Detta kolossala skulpturala verk beskriver en berömd episod som nämns i Aeneiden, nämligen den trojanske siaren och prästen Laokoons död. Detta är den berättelse som citeras i Aeneiden: när grekerna förde den berömda hästen till Troja insåg prästen bedrägeriet och varnade sina medborgare, men gudinnan Athena, som stod på achaiernas sida, straffade Laokoon genom att skicka två enorma sjöormar för att krossa siaren tillsammans med hans barn. Statyn är uppskattad för den dramatiska intensitet den förmedlar genom Laokoons ansiktsuttryck, som visar allt hans fysiska och psykiska lidande. Hans kropp vrider sig när han försöker frigöra sig från ormarnas grepp.