Fem kuriosa som du kanske inte visste om teatern alla Scala, en av Milanos symboler

Nuovo Regio Ducal Teatro alla Scala, helt enkelt känd som Scalateatern, i dagligt tal kallad la Scala, är det största operahuset i Milano. Det anses vara en av de mest prestigefyllda teatrarna i världen och har i 245 år stått värd för ledande artister inom det internationella fältet för opera, balett och klassisk musik. Teatern invigdes 1778 och har under årens lopp blivit en av symbolerna för staden Milano, där de viktigaste artisterna inom dans och klassisk musik har uppträtt. Varje år när alla Scalas föreställningssäsong inleds lockas hela Milanos och omvärldens societet. I centrala Milano passerar alla turister för att åtminstone ta en titt på denna vackra byggnad, som också rymmer hemligheter och kuriosa som inte alla känner till.

Byggnaden, som ritades av Giuseppe Piermarini och invigdes 1778 med operan L'Europa riconosciuta som Antonio Salieri komponerat för tillfället, uppfördes efter att den hertigliga teatern förstörts i en brand 1776. Den förfallna kyrkan Santa Maria della Scala, som teatern fått sitt namn från, revs också för att ge plats åt byggnaden.

Det finns legender som cirkulerar kring alla Scala-teatern, enligt vilka byggnaden är hem för Maria Malibrans spöke, den berömda 1800-talssopranen som dog ung. Andra har dock "sett" Maria Callas ande här.

Få människor känner kanske till att alla Scala var den första teatern i världen som använde belysning som producerades med elektricitet. På annandagen 1883, i samband med "premiären" av Ponchiellis "Gioconda", tändes faktiskt 2450 elektriska glödlampor av Edisons kraftstation i Santa Radegonda.

Logen ägdes av de enskilda familjerna, som på något sätt bidrog till och subventionerade teatern. Följaktligen kunde varje familj dekorera logen som de ville. Ju mer överdådigt utsmyckat det var, desto mer visade det familjens prakt och status. Endast ridån, som vetter mot båsen, måste vara strikt enhetlig.

I början av 1800-talet förekom spel på alla Scala i Milano före och efter föreställningar. De 700 stolarna i båsen kunde faktiskt tas bort och ge plats för ett fritt utrymme där man kunde spela. Det sägs att Alessandro Manzoni själv förlorade huvudet över ett särskilt kortspel som var på modet bland den borgerliga/aristokratiska klass som besökte la Scala.